Kerstin Norborg och så JAG.
Hade ett mycket givande samtal med Norborg. Mest efter att alla andra gått på lunch faktiskt. Jag satt kvar i klassrummet och åt min medhavda äckliga matlåda. Hon frågade vad jag skrev på och kommenterade lite och tyckte det lät som en häftig idé (vad skulle hon sagt i och för sig haha).
Hon tipsade om stipendier man kan söka och få för att kunna ägna sig helt åt sitt skrivande.
Vi pratade om att mitt "jobb" stör mig i min process och att jag skulle vilja leva och andas mina texter men att det blir så hattigt när det är annat som måste göras. Hon kände igen sig i detta och berättade hur hon brukade göra och att hon nu har ett rum i en byggnad på Skeppsholmen dit hon går varje dag och skriver mellan 9-13. Fatta vad grymt.
Hon börjar med en promenad vid vattnet utan telefon eller annat och bara går, rensar huvudet, tar in bilder och ljud, dofter osv. Njuter och slappnar av, tömmer huvudet.
Jag vill leva på att skriva! Jag ska leva på att skriva. Jag skriver jag är jag lever jag brinner jag älskar jag utvecklas jag förvånas jag äcklas jag gråter jag blir förbannad jag fnittrar jag har blivit nykär i texten!!!
Norborg fick mig att inse att det inte är någon brådska. Att man inte ska ge upp. Hon gav ut sin första roman vid 32 och en novellsamling vid 40 så hey ingenting är för sent.
Tyvärr har jag människor omkring mig som verkar ha gett upp, tycker att allting är försent som varken ser ljus eller verkar känna någon hoppfullhet eller längtan medan jag sitter och tänker att fan vad grymt det är att göra det man vill, det man känner att man mår bra av.
Jag tror att alla människor brinner för något, de behöver bara vakna från sin trötta vardagsdvala och se vad det egentligen är de vill. För hur många omkring sig har man inte som absolut IIIIINTE gör det de vill/jobbar med det de vill/åker dit de vill/säger det de vill till den där personen osv.
Jag lever inte min dröm fullt ut just nu men jag gör det jag tror på och jag vägrar att sunka in mig i någon ge-upp-allt-suger-sur-inställning. Tycker man att något inte är bra i sitt liv så tar man tag i det. Är det något man längtar efter, drömmer om, brinner för så ser man till att försöka ta sig dit.
Man kämpar, har sitt sikte klart och har man inte det skissar man på en plan hur man ska ta sig dit och sedan KÖR MAN!
Så har jag gjort i hela mitt liv i alla fall och det har funkat.
Sedan kan jag säga att de senaste ungefär 6 åren har varit en kamp tillbaka till detta riktiga jag. Jag hade en ordentlig svacka som förpestade många år av mitt liv pga en vidrig sak jag var med om men det ska vi inte prata om nu. Det har varit en lång väg tillbaka men nu börjar jag känna igen mig själv förutom att jag blivit fet på kuppen. Depression makes even the best FAT.
Jag menar, har inte alla en dröm? Vad som helst! Det behöver ju inte vara att bo i ett slott eller något sådant överdådligt. Det kan vara vad som helst. Nu har det råkat vara att mina drömmar varit ganska stora och det mesta har jag lyckats med tidigare så varför skulle jag inte lyckas med det här?
Har man inget man brinner för är man antingen deprimerad, lat, har dålig självkänsla eller blev lobotomerad vid födseln.
Du ansvarar för din egen lycka!
Om jag är lycklig?
Faktiskt inte speciellt. Tyvärr. Det finns mer att vara ledsen över än att vara glad över på det personliga planet därför får det ligga och skvalpa lite på sidan just nu som det gjort ett tag för jag orkar inte. Jag vill göra det jag mår bra av, finner utveckling i och som tar mig framåt. Jag är inte en sådan som står och stampar på samma ställe.
Jag agerar. Men det finns något i mitt liv just nu som jag varken reagerar eller agerar ut för jag får ingen luft, energi av att ens försöka.
Jag lägger mitt allt i texterna, det jag vill få klart innan året tar slut. Nu är det dags för mig att vara egoistisk för en gång skull. Jag har varit alldeles för snäll de senaste åren, alldeles för mesig, generös. Det har slagit tillbaka. Jag har gett och gett av mig själv men inte fått något tillbaka.
Jag känner mig bara så otroligt ensam.
Alla har någon.
Jag får kirra allt på egen hand. Jag har ingen sådan där bästis jag kan ringa mitt i natten och snacka med när ångesten är som värst. Som sover över tre dagar i rad och vi hänger i pyjamas och skrattar och pysslar och dricker vin i sängen. Jag har ingen som skulle kasta sig på en buss och komma hit för att jag drömt en hemsk dröm som gör att jag har dödsångest i flera dagar. Jag har ingen som känner mig utan och innan. Jag har ingen själsfrände. Ingen som alltid håller mig bakom ryggen, ingen som alltid är där när jag behöver någon.
Jag har bara mig själv. Det har alltid varit så. Den här distansen kommer aldrig försvinna.
Och jag har ansvar för min egen lycka.
Jag vet att den kommer. Jag vet att jag kommer att få till det men förmodligen inte på det sättet som folk runtomkring mig tror.
Ja tänk vad mycket klokheter jag fick ur mig bara av att jag haft ett kort samtal med en författare.
Känns jävligt skönt. Peppad är jag också. Önskar bara att jag hade två helt fria veckor NU från och med imorgon när jag bara kunde skriva.
Tack till dig som lyssnade...
Hon tipsade om stipendier man kan söka och få för att kunna ägna sig helt åt sitt skrivande.
Vi pratade om att mitt "jobb" stör mig i min process och att jag skulle vilja leva och andas mina texter men att det blir så hattigt när det är annat som måste göras. Hon kände igen sig i detta och berättade hur hon brukade göra och att hon nu har ett rum i en byggnad på Skeppsholmen dit hon går varje dag och skriver mellan 9-13. Fatta vad grymt.
Hon börjar med en promenad vid vattnet utan telefon eller annat och bara går, rensar huvudet, tar in bilder och ljud, dofter osv. Njuter och slappnar av, tömmer huvudet.
Jag vill leva på att skriva! Jag ska leva på att skriva. Jag skriver jag är jag lever jag brinner jag älskar jag utvecklas jag förvånas jag äcklas jag gråter jag blir förbannad jag fnittrar jag har blivit nykär i texten!!!
Norborg fick mig att inse att det inte är någon brådska. Att man inte ska ge upp. Hon gav ut sin första roman vid 32 och en novellsamling vid 40 så hey ingenting är för sent.
Tyvärr har jag människor omkring mig som verkar ha gett upp, tycker att allting är försent som varken ser ljus eller verkar känna någon hoppfullhet eller längtan medan jag sitter och tänker att fan vad grymt det är att göra det man vill, det man känner att man mår bra av.
Jag tror att alla människor brinner för något, de behöver bara vakna från sin trötta vardagsdvala och se vad det egentligen är de vill. För hur många omkring sig har man inte som absolut IIIIINTE gör det de vill/jobbar med det de vill/åker dit de vill/säger det de vill till den där personen osv.
Jag lever inte min dröm fullt ut just nu men jag gör det jag tror på och jag vägrar att sunka in mig i någon ge-upp-allt-suger-sur-inställning. Tycker man att något inte är bra i sitt liv så tar man tag i det. Är det något man längtar efter, drömmer om, brinner för så ser man till att försöka ta sig dit.
Man kämpar, har sitt sikte klart och har man inte det skissar man på en plan hur man ska ta sig dit och sedan KÖR MAN!
Så har jag gjort i hela mitt liv i alla fall och det har funkat.
Sedan kan jag säga att de senaste ungefär 6 åren har varit en kamp tillbaka till detta riktiga jag. Jag hade en ordentlig svacka som förpestade många år av mitt liv pga en vidrig sak jag var med om men det ska vi inte prata om nu. Det har varit en lång väg tillbaka men nu börjar jag känna igen mig själv förutom att jag blivit fet på kuppen. Depression makes even the best FAT.
Jag menar, har inte alla en dröm? Vad som helst! Det behöver ju inte vara att bo i ett slott eller något sådant överdådligt. Det kan vara vad som helst. Nu har det råkat vara att mina drömmar varit ganska stora och det mesta har jag lyckats med tidigare så varför skulle jag inte lyckas med det här?
Har man inget man brinner för är man antingen deprimerad, lat, har dålig självkänsla eller blev lobotomerad vid födseln.
Du ansvarar för din egen lycka!
Om jag är lycklig?
Faktiskt inte speciellt. Tyvärr. Det finns mer att vara ledsen över än att vara glad över på det personliga planet därför får det ligga och skvalpa lite på sidan just nu som det gjort ett tag för jag orkar inte. Jag vill göra det jag mår bra av, finner utveckling i och som tar mig framåt. Jag är inte en sådan som står och stampar på samma ställe.
Jag agerar. Men det finns något i mitt liv just nu som jag varken reagerar eller agerar ut för jag får ingen luft, energi av att ens försöka.
Jag lägger mitt allt i texterna, det jag vill få klart innan året tar slut. Nu är det dags för mig att vara egoistisk för en gång skull. Jag har varit alldeles för snäll de senaste åren, alldeles för mesig, generös. Det har slagit tillbaka. Jag har gett och gett av mig själv men inte fått något tillbaka.
Jag känner mig bara så otroligt ensam.
Alla har någon.
Jag får kirra allt på egen hand. Jag har ingen sådan där bästis jag kan ringa mitt i natten och snacka med när ångesten är som värst. Som sover över tre dagar i rad och vi hänger i pyjamas och skrattar och pysslar och dricker vin i sängen. Jag har ingen som skulle kasta sig på en buss och komma hit för att jag drömt en hemsk dröm som gör att jag har dödsångest i flera dagar. Jag har ingen som känner mig utan och innan. Jag har ingen själsfrände. Ingen som alltid håller mig bakom ryggen, ingen som alltid är där när jag behöver någon.
Jag har bara mig själv. Det har alltid varit så. Den här distansen kommer aldrig försvinna.
Och jag har ansvar för min egen lycka.
Jag vet att den kommer. Jag vet att jag kommer att få till det men förmodligen inte på det sättet som folk runtomkring mig tror.
Ja tänk vad mycket klokheter jag fick ur mig bara av att jag haft ett kort samtal med en författare.
Känns jävligt skönt. Peppad är jag också. Önskar bara att jag hade två helt fria veckor NU från och med imorgon när jag bara kunde skriva.
Tack till dig som lyssnade...
Kommentarer
Postat av: AngelStar
Du har ju mig...alltid LOVE U!!!
Trackback
